Jag gråter av kärlek till människorna
som så envist och okuvligt följer sin tro på vad som är rätt
och därför gör vilka tokigheter det än kräver
Ty just så gör även jag
trots att jag gör något helt annat än de
Och i detta möts vi allihop
Både vänner och fiender
Både i krig och i kärlek
Envisa som synden
Kanske är det just denna envishet som ÄR synden
istället för att vara vår frälsning från synden?
Kanske är det snarare därför jag gråter
än av kärlek till människorna?
Eller så är det bådadera samtidigt